|
|
Hur jag blev med iller...
Januari 2003 Milano, Italien, med dåvarande pojkvän i ena handen och plånboken i den andra, knatade jag in i en djuraffär, i jakten på ett husdjur. Inte det smartaste kanske, men abstinensen var hög. Väl där tittade jag runt, och funderade och funderade på vad jag egentligen ville ha för litet kryp. Plötsligt får jag syn på 3 illrar i ett litet terrarium. En kille i butiken kommer genast fram och frågar om jag vill hålla - vad säger man då? Jag fick detta ljuvliga lilla kryp i famnen, som sträckte ut sig, gäspade och föll till ro. Hamstrar, kaniner och råttor var ett minne blott. Det var en iller jag skulle ha. Mot bättre vetande följde jag butikspersonalens skötselråd och köpte mig en bur, gnagarblandning till iller, och en rad andra tillbehör jag nu i efterhand bara kan sucka åt. Men min var hon, denna lilla tös som fick namnet Jajja. En Marshall iller som antagligen inte var mer än 7-8 veckor när jag fick henne, kastrerad och utan analkörtlar redan då. Helt omedveten om vad det egentligen var för djur jag fått hem, skötte jag henne efter bästa förmåga, men insåg snabbt att hon faktiskt inte trivdes i kanin buren, istället fick hon följa med mig överallt, instoppad i en sport behå, större var hon inte.
Två månader senare hittade jag en butik med enbart iller saker, alldeles bredvid mig, och som tur var hade jag Jajja med mig in. Det tog inte mer än två minuter innan jag hade fått mig en utskällning av innehavaren som hette duga. Jag höll på att ta livet av Jajja genom hennes otillräckliga kost.
Maten jag gav henne, som jag förövrigt varit övertygad om var en välbalanserad illerkost, visade sig innehålla nästintill 0 % protein, i stort var fodret så dåligt att det knappt lämpade sig ens för gnagare. Hon hade inte ökat ett gram i vikt sen jag fick henne, och vägde troligtvis inte mer än 370 gram, hon var konstant dålig i magen, uttorkad, och sårig vid tarmöppningen. Med andra ord var hon inte i gott skick, ett tag till på den kosten och hon hade med största sannolikhet avlidit.
Efter det bestämde jag mig för att ett djur aldrig mer skulle behöva lida för min okunskap, så jag började läsa allt jag kom över om iller, och på den vägen är det än idag. Med åren har jag blivit än mer kunskapstörstande, och formligen slukar allt jag kommer över om dessa fascinerande djur.
I november 2003 flyttade jag och Jajja hem till Sverige. Efter en fartfylld månad med mycket hyss och spännande eskapader ner i avloppsrör, avstickare in till grannen m.m. flyttade äntligen jag och tösen in i vår egen lägenhet. Men bara 2 månader senare begick jag ett av de största misstag i mitt liv; jag hade som vanligt balkongdörren öppen och lät Jajja vara ute och leka i snön. Plötsligt ser jag att hon befinner sig på fel sida plexiglaset, och balanserar på balkongens smala kant. Jag kastar mig ut och försöker locka in henne. Hon försöker pressa sig under kanten, in till mig, men halkar, glider och jag ser hur hon faller 5 våningar ner i gatan. I panik springer jag ner, hittar henne fortfarande vid medvetande, men uppenbarligen skadad. Tar mig till en veterinär där det snabbt konstateras att ryggen är bruten, det finns inget att göra, men hon har i alla fall inte ont. Dryga året han hon bli min lilla tös, och som hon fick lida för min okunskap! Efter det bestämde jag mig för att det var slut på djur för min del. Uppenbarligen var jag inte ansvarsfull nog.
Men självklart blev abstinensen för stor. En gång illerfrälst - alltid illerfrälst. Första Maj 2004 flyttade Stitch in. En omplacering på ett år som jag hämtade hos Hakuna Matatas utanför Gävle. Lyckan var total. Stitch var en helt annan typ av iller mot vad jag var van vid. Marshall illrar är inte lika mycket iller som våra svenska illrar, och hyss finns nog inte i deras vokabulär. Så visst blev det liv i luckan när Stitch drog igång. Jag tror jag illersäkrade från morgon till kväll, och ändå så överlistade han mig konstant.
I Oktober blev det dags för Stitch att få sällskap, och då självklart av en liten tös - Trollvalpen’s Èowyn som hämtades i Skåne, dryga 10 veckor gammal. Det konstaterades dock snabbt att detta monster knappast var en vän liten Èowyn, så Buffy blev ett mer passande namn. Oj vilka turer jag och Buffy haft! Kämpade nästan i två år med henne för att få henne bitfri mot mig. Självklart litar jag fortfarande inte på henne med främlingar, men hennes söta, väna yttre gör ju så att man inte kan vara arg på henne i längre stunder (och folk kan uppenbarligen inte låta bli att peta på henne med blodbad som följd!). Hon är en speciell dam, beter sig inte alls som andra barn, men är lika underbar ändå!
”Illermatematiken” är ett rätt välkänt begrepp inom illervärlden, och det drabbar oftast dem som hävdar att de bara ska ha en (två, tre, fyra etc) iller. Men vips, så slår illermatematiken till och de sitter plötsligt med 5 illrar och har ingen aning om hur det gick till. Själv ansåg jag mig själv nästan vara immun mot den, när jag efter dryga 2 år fortfarande bara hade två illrar. Hade visserligen så smått börjat planera för en tredje, men inte än på minst ett halvår. Plötsligt fick jag in en omplacerings valp, Rickie. I princip ohanterad, och med en rad hälsoproblem. Kampen började, och med tiden så blev denne förskrämde lille varelse som oftast bet först och frågade sen, allt tryggare i sig själv, så länge han var hemma hos mig och i februari 2007 bestämdes det att han skulle få stanna. Han är inte som han ska denne kille, han lider troligtvis av ADHD, kommer aldrig bli helt bitfri, men han är ändå underbar. Jag trodde jag hade en illersäker lägenhet och full koll på allt, men Rickie satte mig snabbt på plats, och återigen var jag tillbaka på ruta ett och illersäkrade från morgon till kväll.
Nu var de alltså tre, därmed fick valp vänta. Tre var ju många och fullt tillräckligt just då. Men bara några månader senare, i mitten av maj, dök Molle upp utanför min dörr. Jag skulle vara akuthem, men föll som en fura. Killen var högbrunstig, luktade årsgamla svettiga strumpor, bajsade överallt och rullade sig gärna i det. Men det var kärlek. Över min döda kropp att han skulle få flytta. Så en vecka senare kastrerades han, och joinade resten av gänget.
Jag tror det var här någonstans jag erkände mig själv drabbad av ”illermatematiken” till viss mån, men jag hade ännu inga planer på att leta efter någon stödgrupp eller så.
Sen kom hösten, och omplacerings - säsongen drog igång på allvar. I september dök det upp en annons på två valpar för omplacering nära mig. Självklart blev man nyfiken, och dumma som vi är så åkte jag och Ulrika för att titta på dem.
Där, i en transportbur, satt de 2 minsta, sötaste, ynkligaste silvertomtar vi någonsin sett. Vad skulle vi göra? Säga nej tack, vi har fullt? Inte i min värld uppenbarligen. Så ynketi-pynket fick följa med hem och fick namnet Ludvig Von Diesel - kallad Ludde. Ack så söt han var, å så ynklig, och så valpig. Behöver jag säga att jag var salig? Friden varade i några veckor, men plötsligt vart grabben stor, och som alla tonåringar måste man bråka med mamma. Jisses vilka duster vi hade. Mer dominant iller har jag sällan träffat. Han höll mig uppe halva nätterna under våra maktkamper. Men jag vann - tillslut! Han är en av de mest aktiva illrar jag sett, stark, muskulös och skrämmande intelligent. Det är enklare att ha 5 vanliga illrar än en Ludde. Men trots brunst, överaktivitet, överjävlighet och alla miljoner hyss så är han fortfarande mammas gosegris.
Trodde ni att det var slut nu? Nä nä, då känner ni inte mig! I december flyttade söta Dweia in, en ljuvlig tös på då ca 7 månader. Däremot visade det sig att hon aldrig ens sett en annan iller på vykort, och därför var andra illrar otroligt läskiga. Så numera kantas min vardag av gälla skrik några gånger per dag och en förbannad Dweia som rusar iväg och surar, eftersom någon av de andra illrarna råkat titta på henne.
Den 6 Mars 2008 föddes Ludde och Dweias Katastrofkull, och självklart föll jag pladask för lilla Miss Oops a' Daisy. Redan vid 3,5 veckors ålder lyckades hon charma mig, detta trotts att hon var en prickig, randig och rutig angora, och enligt mig personligen riktigt ful. Men charm har den lilla fröken...till tusen! Så att låta henne flytta gick bara inte.
Men nu var det faktiskt stop. Eller ja, i alla fall i ett par månader. Men fler illrar blev det, men mer om det kan ni läsa på min avels sidor, förutsatt att ni inte redan somnat, eller hoppat över till en annan sajt av ren tristess!
|
