|
Katastrofkullen 2008
Bilder från uppväxten hittar ni i Valpdagboken
Hur kullen blev till...
Jag planerade att ta min första valpkull 2009, förutsatt att allt gick som det skulle. Men uppenbarligen går inte allt som man tänkt sig ibland. Den 24 Januari gick jag hemifrån i ca 20 minuter. Hemma hade jag Dweia i högbrunst samt en Ludde i full brunst. Ludde skulle vasektomeras vid ca. 8 månaders ålder. Dweia skulle behållas okastrerad, dels eftersom jag vill behålla mina djur okastrerade så länge som möjligt p.ga hälsoskäl och dels för att hon eventuellt skulle användas i avel i framtiden, beroende på hur hon utvecklades, och om jag fick hem hanen jag hoppas på. Eftersom Ludde och Dweia har samma pappa, samt att deras mammor är systrar, hade jag vidtagit alla försiktighetsåtgärder jag ansåg behövdes för att de två inte skulle komma åt varandra. Vad jag inte hade räknat med var att Ludde tydligen var världsmästare i höjdhopp. Under dessa 20 minuter lyckades han ta sig över avspärrningen på 1,20 meter, och jag hittar honom och Dweia ihop. Tar enkelt isär dem och börjar ringa runt till alla veterinärer jag vet har någon kunskap om iller. Alla säger samma sak: för kort parning, det blir nog inget, och även om det blir något så gör det ju inget. Inavel ger inte defekter.
De senaste 42 dagarna har jag vänt och vridit på detta, pratat med allt och alla i veterinär form, utländska uppfödare m.m. Kastrera henne tänkte jag inte göra, inte för att hon skall avlas på, det struntar jag faktiskt i, men för att jag inte vill kastrera mina djur längre p.ga den ökade risken för t.ex binjuretumörer. Det var därför som Ludde skulle vasektomeras. Jag vill genom en naturlig kost och genom att låta dem gå okastrerade länge se om man inte kan förhindra eller åtminstonde fördröja visa sjukdommar.
Kvar stod möjligheten att det inte blev något, vilket de flesta var säkra på att det inte skulle bli. Sedan pratade jag med en uppfödare i Ungern som konstaterad att man där kunde ge abortspruta om något sånt här hände. Jag kastade mig på telefonen och ringde än en gång runt till alla veterinärer. Endast en kände till det och erbjöd sig att kolla upp hur det fungerade på iller. Det tog nästan 3 veckor innan jag fick svar där. Och det som enligt mina efterforskningar verkade som en bra, säker, lösning visade sig genast ha otroligt mycket bieffekter just på iller, och veterinären avrådde mig från att ens fundera på att testa. Så då återstod det att vänta och hålla tummarna att hon gick tom. Jag har haft många sömnlösa nätter, pendlat mellan panikattacker och ångestattacker över detta. Men trotts allt så visste jag att om det skulle bli valpar så skulle det inte bli något fel på dem. Jag har diskuterat igenom illrarnas stamtavlor och sjukdomar i släkten med en veterinär, och hon har även träffat båda djuren. Även om man inte kan lita på veterinärer när det gäller iller, så kan den här en hel del om både genetik och avel. Och hon skrattade faktiskt mest åt min panik. Men paniken jag hade var inte för att jag trodde att det skulle bli fel på eventuella valpar, utan för att jag vet hur illervärlden är. Här är kunskapen om avel så låg att alla skriker i ren panik så fort de hör orden inavel eller linjeavel. Dessa två avelsmetoder är faktiskt de främsta avelsmetoderna inom de flesta djurslagen, även iller, bara inte i Sverige. Så fel på valparna blir det inte. Men självklart ska man bara ägna sig åt linjeavel om man besitter den kunskapen, inte annars. Och här rör det sig enbart om ett rent misstag från min sida. Inget jag nånsin hade planerat att försöka mig på inom de närmsta 10 åren.
Hur som helst fattade jag mitt beslut att se vad som händer. Dweia var min prioritet, och jag tänkte inte låta mig tvingas att kastrera henne och kanske dömma henne till att drabbas av binjuretumörer i ung ålder just för att Illervärlden vill det. Hon är min iller och jag anser att jag har rätt att göra vad som är bäst för henne. Sannolikeheten att det blev valpar var ju så oerhört liten.
Så hur det nu än var så vaknade jag upp morgonen den 6 mars till valpkvitter. Under natten hade Dweia fött åtta välskapta små valpar utan komplikationer.
Tyvärr var det bara sju valpar kvar fram emot kvällen. Den åttonde valpen var för svag för att orka få i sig någon mjölk. Så trotts både mina och Dweias försök orkade inte den lille pojken.
Mer om den så kallade "Katastrofkullen" finns att läsa under Valpdagbok
Än en gång vill jag poängtera att denna kull inte på något vis ingår i mitt avelsprogram.
| 
